FAGERKVISTEN

Jag väntade mig ingenting när jag glömde bort mig själv. Jag förstår inte hur jag kunde vara så blind, kanske var det för att jag var så sårad, kanske var det för att jag alltid skulle låtsas vara stark och medveten, kanske var det för att jag var helt jävla dum i huvudet och hade kompisar som lika gärna kunde gått åt andra hållet när de helst ville så fort mitt liv blev lite jobbigt och jag behövde stöd. Fy fan för den tiden. Jag kan fan inte fatta hur du kan vilja göra en människas liv så förstört bara för att du själv inte kunde stå ut med att någon annan hade det bättre än dig själv. Jag kommer aldrig kunna förlåta det och jag kommer alltid minnas dig som en jävel som gick in för att få mig att må sämst i världen genom att ta ifrån mig det enda som någonsin hade betytt någonting. Alla mina känslor för min största jävla kärlek någonsin ville du bara stapla på hög och tända på. Din jävel, hoppas du tycker synd om dig själv.

Sedan sitter jag här och kollar igenom gamla inlägg, ser och kommer ihåg hur himla uppgiven jag kände mig och var. Jag hade nog aldrig behövt umgås med dig, men det var inte direkt enkelt att komma på hur dum i huvudet du var och är. Det roliga är att du nu i efterhand kan komma fram och fråga hur det är och om allt är bra med mitt liv, fast att du egentligen helst hade sett att det var helt jävla förstört.

Och allting bara för att du förstörde precis allt det förtroendet jag hade då för en person som nu lyckligtvis fortfarande finns i mitt liv och som fortfarande älskar mig. Kan inte ens föreställa mig mitt liv nu om du hade lyckats att sopa sanningen under mattan, din jävel.