HEROES
Jag satt precis och tänkte på människor jag har sett upp till i mitt liv. Du som har gjorde mig stark, vem är du egentligen? Den allra första vännen jag fick som förebild var en tjej jag umgicks mycket med på lågstadiet. Hon var tjejen som gick klädd i kläder hon ärvt av sina bröder. Hon var tjejen som vågade prata och skoja med killarna jämt och ständigt. Hon lyssnade på häftig musik och sjöng hur fint som helst. Hon var duktig på idrott, speciellt basket. Det var hon och jag som spelade bandy på rasterna - med killarna - medans de andra tjejerna ärligt talat (utan att överdriva eller dra en klyscha) hoppade hopprep.
Jag har aldrig sett henne gråta. (Bara en sådan sak!). Jag grät jätteofta när jag var yngre, känslig som bara den. Jag vet inte riktigt varför men jag var väl lite av en klenis. Jag kommer ihåg en dag speciellt mycket. Hon sa åt mig att bita ihop. Hon förklarade för mig att hon aldrig någonsin visade att hon var ledsen för andra, hon grät bara när hon var hemma. Jag tänkte oerhört mycket på det hon hade sagt. Efter den dagen så grät jag inte offentligt på flera år. Nu är det inte så mycket kvar av den hon var, men alla förändras ju.
Det handlar inte bara om att hon fick mig att bli tuffare, det handlar om styrkan att stå emot smärtan och att få styrkan att säga ifrån. Efter den dagen så tog jag inte en enda tackling på bandyrinken utan att ge en dubbelt så hård tillbaka på killen som hade gjort det. Helt ärligt så fick jag mer respekt och kännde mig mycket starkare. Hon gjorde mig så mycket gott och har varit en helt otrolig vän.
Tack. Tack för att du har hjälpt mig med så mycket.
