FAGERKVISTEN

Jag känner en kille, en kille som är en riktig bästa vän, en kille som är världens roligaste, en kille med världens goaste leende och härligaste skratt, men också en kille som nästan dör för sin sport. Så jävla mycket som han kämpar, om ni bara kunde ta bort era jävla hästlappar för ögonen och se alla som inte har ett berömt efternamn också! ALLA jävla stjärnor som ni kastat i brunnen från första dagen, första gallringen, en given första femma med barn vars farsor känner varandra och som man måste släppa fram och låta misslyckas en miljon gånger. Som att ingen annan skulle förtjäna den chansen? Nej, för vi har inte nummer tio på ryggen i vår släkt. Vi vanliga dödliga som tränar som svin för att ens få synas på samma is som dom här stjärnpojkarna, det är vi som ska ha cred, vi som är slitvargarna och oxarna som hindrar laget från att falla i defensiven. Syns det? Ja, alla andra ser, men ni era blinda jävlar, ni som glider runt på ett jävla silverfat, er syn håller inte och tar en paus så fort första femman inte är på isen, för vad som händer då, det kan bara sammanfattas med ett enda ord oavsett hur det ser ut - otillräckligt. Men vi döper inte om oss, vi skiter i vilket nummer vi har på ryggen, vi står upp och ser på er, oduglingar, för ni är dom som vi skrattar åt. Alla skrattar åt er. Fyfan för ishockey.