FAGERKVISTEN

Det måste vara så att man klarar sig inte utan någon som står bredvid och tar skiten tillsammans med en själv. Man gör inte det, varför? Är man svag? Är människan svag? Nej, jag tror att man bara är rädd, rädd för att vara ensam. Allt känns mindre läskigt om man har någon att dela det med, eller hur?

Visst var det så när man var hemma ensam för första gången när det var mörkt ute? Iallafall jag satt ihopkurad med en filt och önskade att varje sekund var två istället för en så att tiden jag var ensam skulle gå fortare. Varenda lampa i huset var tänd, och jag hade tillochmed två extra ficklampor jämte mig - ifall att strömen skulle gå och ifall att batteriet i den ena ficklampan plötsligt skulle ta slut. Shit, jag var verkligen paranoid? Sen när någon annan var hemma med mig så var samma mörker, samma ensamhet inte lika obehaglig.

Det är först nu på senare år som jag ibland tycker om att vara ensam och verkligen känna tystnaden, mörkret och ensamheten. Jag behöver egentid ibland, jag funkar inte annars. tid att tänka. Jag älskar att tänka. Det gör jag fortfarande, bara det att nu funderar man på lite andra saker, lite mer komplicerade saker än då. Men principen är för mig densamma, tiden jag har för mig själv är värdefull, och nej, jag är ingen eremit, jag bara värdesätter att ibland verkligen få vara precis precis precis den man är. Jag vill kunna vara arg, ledsen och besviken utan att det ska gå ut över någon annan. Jag vill kunna skrika högt och sjunga hur högt som helst utan att någon annan av mig drabbas av tinitus någon gång ibland. Det är frihet för mig.

puss, j