ANDAS I DET TOMRUM SOM BLEV ÖVER

Tänk dig själv livet utan dig, för det var precis så nära du stod mig. Ändlösa tankar om hur det hade varit om allt inte hade hänt, om allt vart som förut. Varenda kväll håller det mig vaken, inte ens när - om - jag somnar försvinner det. Som en skugga som alltid är med oavsett mörkret omkring mig. Ljusa stunder när jag inte är ensam tar slut så himla fort. Är det meningen med livet att alltid bli blåst på lyckan så vill jag bara blunda för allt och vara ett med allt annat, aldrig mera orolig, aldrig mera ensam, aldrig mera sorg. Aldrig mera ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0